Kristianstads konsthall
2002

OOZE (u:z) vb sive,pible frem; (med objekt) udondre,afgive; sb flydende dy, mudder;~away (fig) forsvinde lidt efter lidt,svinde bort.

Pre:OOZE

Projektet uppstod under en resa i finska Lappmarken, som vi gemensamt besökte med hjälp av ett resebidrag från NKKK under en stipendievistelse på Sveaborg. Temat är djuphavet, som metafor för den mänskliga organismen och existensen.

Havet täcker 70% av jordens yta. Dock är endast några få procent av havsbottnen och mindre än 1 % av havet utforskat. Människan består i sin tur till 70 % av vatten som i sin sammansättning innehåller 0,9 % natriumklorid precis som i de stora världshaven.

Vi ställer havets sammansättning och mängd gentemot människans och försöker att arbeta med objekt som kan verka vattenavledande. Dessutom kan några av de tänkta materialen vara av en vattenavvisande natur. På amma sätt arbetar vi med reflexioner av ljus, vilket ska ge en upplevelse av pulserande rörelse och i överförd betydelse, ge en bild av de olika lager som havet är uppbyggt av vid uppstigning och nerstigning genom de olika världarna.

I Djuphavet finns varelser som lever en för oss okänd tillvaro. En tillvaro utanför vårt normala referensområden. Det kan jämföras med människans undermedvetna. Vi använ der oss av och arbetar med mellanrummet, membranen mellan oss och det okända. Ingen av de två världarna kan fullständigt nå den andra men ett diffusions-lager mellan de två möjliggör ett visst utbyte och transformation.

Med hjälp av en serie undersökningar och experiment vill vi nå fram till en konstnärlig formulering av det okända rummet – Djuphavet. Djuphavet d.v.s. vattenmassorna på 1-10 000 m djup kännetecknas av ensidiga levnadsförhållanden året om: högt tryck, högt saltinnehåll, låg temperatur och avsaknad av ljus. Dessutom råder det en stor brist på föda; de varelser som lever här har anpassat sig efter dessa förhållanden.

Bristen på näringsämnen är orsak till att mängden individer är mycket liten. Till följd av detta måste rovdjur fullt ut utnyttja varje byte de möter. Många djuphavsfiskar är således utrustade med ett enormt huvud, ett stort gap med långa spetsiga tänder och ofta med en uttänjbar magsäck, större än resten av kroppen, vilket gör dem i stånd att sluka ett byte större än de själva. Det är så få fiskar i djuphavet att det kan vara svårt att finna en maka. Det kan ta år innan det sker ett möte med någon av motsatt kön. Därför måste man hålla fast den man har funnit. Hos djuphavsmarulkarna (Ceratiidae) växer hannen och honan ihop för resten av livet och hannen reduceras efterhand till ett spermieproducerande litet bihang. Tofsstjärtfisk (Latimeria chalumnae) är en levande förstening, som anses vara människans förstadium och därmed den fysiologiska länken mellan människan och djuphavet. Den överlever inte att bli uppdragen ur djupet.

Brist på ljus leder till att det liv som levs nere i djuphavet är färglöst, men kan upp fattas reflektoriskt. Många djuphavsarter är dessutom blinda och navigation i mörkret försiggår med hjälp av tryckvågor, elektroniska impulser mm.

Dyker man ner i havet upplever man en kompakt tystnad; man kan inte höra någonting. Men egentligen är det fel, för om man har hydrofoner på kan man höra de underligaste ljud: spökaktiga stönanden, vinande, väsande och höga skrik ……

Vid för snabb uppstigning vid dykning på djupt vatten, kan man komma i ett livshotande tillstånd. Det beror på en för snabb övergång från högt till lågt tryck. Det bildas luftembolier i blodomloppet som blockerar för syret O². Dykarsjuka behandlas genom att dykaren får vistas i en kompressionskammare.

Havet kan vara en symbol för människans längtan efter det okända, ett ställe de flesta vänder tillbaka ifrån, men några i förändrat tillstånd och några få inte alls.

Linda Orloff & Lone Larsen